Men efter några kilometer så blir jag löjligt nyfiken på hur långt det kan vara till andra sidan. Dessutom har jag aldrig riktigt gillat det här med att ta sig tillbaka samma väg man kom. Så jag tar ett snabbt beslut att jag testar och styr rakt ut i östlig riktning. Efter ytterligare några kilmeter så börjar vågorna uppenbara sig. Blir det inte värre än så här så är det ingen fara tänker ja och paddlar på. Men ju längre jag paddlar desto större och lynnigare blir vågorna som inte verkar ha någon distingt riktning. Jag får lägga allt mer energi på att parera med kroppen men tycker mest det är roligt att det händer något och dessutom får ja surfa lite på en del vågor. Jag tänker att det blir nog lugnare när jag kommer närmare stranden på andra sidan men snart så går det upp för mig att det är ostlig vind och när jag till slut korsat så måste jag paddla längs med stranden och då parera vågorna från sidan istället vilket är mycket knepigare. Här är vågorna som värst dessutom och jag får ha full fokus på att inte gå runt. Surfskin är tillräckligt stabil för att jag ska lyckas hålla mig över ytan men det tar på bålmuskulaturen snart är utmattad. Det blir svårt att hålla överkroppen rak då musklerna inte orkar stödja upp och jag känner en tendens till att "falla" baklänges med ryggen. Men det finns inget utrymmer för att vila utan jag måste fortsätta för att nå lugnare vatten.
Det var inte bara vågorna som var problemet nu, solen hade gått ner och det var mer eller mindre nattsvart nu och med mörkret kom även kylan. Ena handen var kall och fötterna började domna bort. Och skulle jag gå runt längre ut från kusten så skulle det inte bara bli kallt utan svårt för någon att se mig där ute. Detta visste jag men jag kände mig ändå relativt säker på paddlingen trots att jag började få svårt med balansen på grund av trött magmuskulatur.
Sakta men säkert närmade jag mig den sydliga delen på östsidan och vattnet började bli allt lugnare. Jag bestämde mig för att snedda lite, gå lite längre ut för att korta ner tid och sträcka. Snart så kommer jag fram till den höga strandkanten där jordmassor rasat ner och eroderingsrisk råder. Det är mörkt nu förutom månens sken. Långt borta ser jag gatubelysningen men det känns ännu avlägset.
Känner att jag inte kan ha så långt kvar utan kör vidare. Det är mycket lugnare vatten nu och det är skönt att slippa parera samtidigt som bålen är så pass trött att det oavsett vågor känns jobbigt att hålla kroppen uppe. Det tar en stund till innan jag till slut når fram till kanotklubbens strand och jag häver mig ur kajaken upp på bryggan. Benen är kalla och det är till och med svårt att stå/gå innan jag fått lite blodgenomströmning. Jag längtar till en varm dusch och det dröjer inte så länge innan jag lyft in kajaken på sin plats och fått hoppat in i duschen.
Jag är ändå rätt nöjd med passet trots att det blev lite längre, kallare (och mer riskfyllt) att jag tänkt från början. 2h 25min ungefär tog det och jag transporterade mig lite drygt 20km. Utan paus. Utan vätska. Spännande och nyttigt pass men jag behöver riktiga paddelkläder. Vättern är kall. Nästa gång ska jag inte glömma att ta med klockan ut så jag vet hur lång tid det är kvar tills det blir mörkt samt hur långt jag paddlat för att kunna planera tiden det tar att ta sig hem.
