Jag behöver något att träna till, något som motiverar mig att komma ut i spåret. Förra året var siktet inställt på Aconcagua, ett av "the seven summits". Det äventyret började i januari, alltså hade mina förberedelser påbörjats en längre tid tillbaka. Det är möjligt att jag aldrig varit så bra tränad som hösten 2008 (vad nu det innebär?!). Men det är en skön känsla när man kommit in i träningen. Att träna ska vara en njutning och ge en känsla av välbehag efteråt. I början är det inte alls roligt och särskilt de första passen resulterar i veckolång träningsvärk men efter några veckor så blir det sakta men säkert bättre.
I år har jag ett nytt träningsmål, Icebug 24, en fjällorienteringstävling där man springer i lag och har 24 h på sig att plocka så många kontroller som möjligt på fjälltopparna runt Hemavan. Jag och min vän Richard ställde upp 2008, båda var väldigt dåligt förberedda vilket resulterade i mycket smärta och en usel placering. Jag bestämde då att jag aldrig skulle ställa upp i en tävling utan att vara förberedd nog. Men på ett sätt var tävlingen otroligt nyttig för mig, jag lärde mig hur kroppen fungerar en längre tid utan sömn och minimalt med näring. Men det var det mentala som ja lärde mig mest om och hur kroppen hanterar smärta. Jag tänkte tillbaka på tävlingen flera gånger under bestigningen av Aconcagua (som tur var behövde jag inte hantera smärta där utan där handlade det om att pressa kroppen att gå vidare).
Jag, Richard och hans bror Tobias har nu anmält oss som ett lag i 2010 års Icebug 24 tävling och mitt personliga mål är att vara väl förberedd och genomföra tävlingen på ett bra sätt som jag är nöjd med utifrån förutsättningarna. (Bilderna är från 2008 års tävling).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar