Jag tycker den här bilden är helt fantastisk! Det är 'traversen' som leder upp till en avsats från vilken man gör sista attacken mot toppen. Det är en vindpinad del och även om det ser ut som en fin stig så den rätt påfrestande, mer än vad man kan tro. Ja minns första toppförsöket vi gjorde, vi gick efter en grupp och det otroligt långsamt. Det blåste, kallt, ja minns att ja varken kände fingrar eller tår. Dagen efter då vi gjorde vår andra toppförsök så minns ja inte den här delen alls. Ja var förmodligen fokuserad på annat, smärtan från de uttorkade läpparna möjligtvis.Idag var jag ute och sprang ett långpass igen, inte lika långt som sist, men det blev 22km i alla fall. Tänkte att ja trycker på lite, försöker få upp lite hastighet. Det är så lätt att tänka och planera, att tro sig klara allt hur enkelt som helst. Men när man är där, mitt i allting, så är man inte lika kaxig. Lite så kände jag idag, även om på ett positivt sätt. Att ligga på gränsen, känna att nästa backe kanske kommer att utlösa krampen i vaderna som legat på lur de senaste kilometrarna men ändå fortsätta, öka tempot, tills man nått målet eller tvingats stanna. Stigen ja tog är väldigt fin, nästan bara backar vilket ja älskar! Jag blir sugen på att sätta upp mål, en tid på Lidingöloppet eller kanske Göteborgsvarvet, få revansch. Men det är också efter dom här passen man får respekt, insikt om att man har en bit kvar. Så jag väntar med att sätta mina mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar